Bedömningssamtal hos psykoterapeut och cellförändringar i livmodertappen
I förra veckan var jag på första besöket hos kuratorn och sen efteråt kontaktade jag psykoterapeuten som kuratorn uppmanade mig till. Som väntat var kötiden lång till den här psykoterapeuten. Kötiden beräknas vara sisådär - håll i dig - ... 1,5 - 2 år! Kanske mindre och kanske längre, det återstår att se. Hur som helst. Jag är (rätt så) ung och kuratorn och vänner tycker att jag ska ställa mig i kön ändå, för jag kommer ju fortfarande vara under 30 när jag börjar gå hos honom, om jag nu kommer göra det. För i nästa vecka ska jag på bedömningssamtal hos psykoterapeuten, och då lär han avgöra om jag ska få ställa mig i kön eller om jag bör söka någon annan typ av hjälp. Jag hoppas ju att han vill ta emot mig och också att han kanske prioriterar mig, som kuratorn sa att de ibland gör om någon verkar behöva mer hjälp ändå andra, liksom. Och till dess ska jag gå hos den här kuratorn, eller vi ska träffas 5 gånger för att sen utvärdera om jag vill fortsätta gå hos henne eller inte.
Var hos kuratorn igår, andra besöket, och det kändes som att jag inte fick ut något av samtalet. Jag hade redan koll på allt hon sa och just nu känns det som att jag inte kommer att vilja fortsätta gå hos henne någon längre tid. Det jobbiga är att säga det till henne - att hon inte är tillräcklig för mig. Hatar att riskera att såra någon! Även om det här är hennes jobb och patienten (jag) har rätt att byta om jag vill, när jag vill. Svårt ändå.
Läget nu då? Inte bra, alls. Jag har varit hemma och sjukskriven hela veckan. Har inte haft ork eller motivation till något, och sist på listan ligger väl jobb och de långa resvägarna. Och så har jag insett något sorgligt som kan få mig att låta självmordsbenägen, vilket jag inte är, tror jag. Och det är att jag bara vill sova. Jag vill verkligen bara sova. Och eventuellt också tröstäta. Och imorgon är det fredag och målet är att ta mig till jobbet. En dag den här veckan kan jag väl jobba? Men jag vet inte.
Har även tagit bort min Tinder, rensat bort vänner på Facebook och tagit bort följare på Instagram. Och också avföljt folk såklart. Jag fick för några dagar sen panik över mitt kärleksliv och känner att jag ger upp på dejting och killar. Jag orkar inte! Och sen vill jag bara försvinna från sociala medier, radera allt! Och ha mer tid till att fokusera på sånt som är viktigt, det vill säga livet och att må bra. Kanske också träffa folk in real life, face to face, och inte skriva ytligt med en massa. Sorligt jävla samhälle vi lever i idag! Usch.
Har känt mig så fruktansvärt ensam (även om jag trivs ensam och med mig själv). Känner mig oälskad och bortglömd. Men så igår skrev en gammal barndomsvän och frågade om hur allt är och sa att det vore kul att ses snart igen, så henne ska jag träffa någon helg nu snart.
Fick nyss ett sms från ett okänt nummer där det står "Fyfan vad fullt pendeltåget är till din hemstad. Får du genomgå det här varje dag?". Jag svarade "Vem är det här?". Och personen svarade tillbaka "Haha. Shit. Nevermind *asgarvemoji* ta hand om dig". Jag misstänker att det är psykologen jag dejtade förut och skrev med för bara kanske någon vecka sen. Skrev ett inlägg om det här för ett tag sen också. Kort sagt så "redde vi ut" ett och annat, och sen tog jag bort hans nummer, avföljde honom samt tog bort honom från mina följare på Instagram och från Facebook och Snapchat - rubbet! Jag är inte den som hänger kvar om skeppet har seglat iväg. Jag gillar att avsluta saker och gå vidare så gott jag kan. Mår bara dåligt annars.
Och just det! För några månader sen gjorde jag det obligatoriska gynekologiska cellprovet. De ringde veckor senare och sa att alla test jag gjorde och cellprovet såg bra ut, men igår fick jag ett brev där det stod att jag har cellförändringar i livmodertappen. Först höll jag på att svimma, men sen läste jag lite och insåg att det är rätt vanligt och antagligen ingen som helst fara för mig. Men så i mitten på juni ska jag undersökas och så får vi se om jag behöver vidarebehandling. Jag känner just nu att jag skiter i allt, känner ingen mening. Jobbar för att ändra på det.
Läget nu då? Inte bra, alls. Jag har varit hemma och sjukskriven hela veckan. Har inte haft ork eller motivation till något, och sist på listan ligger väl jobb och de långa resvägarna. Och så har jag insett något sorgligt som kan få mig att låta självmordsbenägen, vilket jag inte är, tror jag. Och det är att jag bara vill sova. Jag vill verkligen bara sova. Och eventuellt också tröstäta. Och imorgon är det fredag och målet är att ta mig till jobbet. En dag den här veckan kan jag väl jobba? Men jag vet inte.
Har även tagit bort min Tinder, rensat bort vänner på Facebook och tagit bort följare på Instagram. Och också avföljt folk såklart. Jag fick för några dagar sen panik över mitt kärleksliv och känner att jag ger upp på dejting och killar. Jag orkar inte! Och sen vill jag bara försvinna från sociala medier, radera allt! Och ha mer tid till att fokusera på sånt som är viktigt, det vill säga livet och att må bra. Kanske också träffa folk in real life, face to face, och inte skriva ytligt med en massa. Sorligt jävla samhälle vi lever i idag! Usch.
Har känt mig så fruktansvärt ensam (även om jag trivs ensam och med mig själv). Känner mig oälskad och bortglömd. Men så igår skrev en gammal barndomsvän och frågade om hur allt är och sa att det vore kul att ses snart igen, så henne ska jag träffa någon helg nu snart.
Fick nyss ett sms från ett okänt nummer där det står "Fyfan vad fullt pendeltåget är till din hemstad. Får du genomgå det här varje dag?". Jag svarade "Vem är det här?". Och personen svarade tillbaka "Haha. Shit. Nevermind *asgarvemoji* ta hand om dig". Jag misstänker att det är psykologen jag dejtade förut och skrev med för bara kanske någon vecka sen. Skrev ett inlägg om det här för ett tag sen också. Kort sagt så "redde vi ut" ett och annat, och sen tog jag bort hans nummer, avföljde honom samt tog bort honom från mina följare på Instagram och från Facebook och Snapchat - rubbet! Jag är inte den som hänger kvar om skeppet har seglat iväg. Jag gillar att avsluta saker och gå vidare så gott jag kan. Mår bara dåligt annars.
Och just det! För några månader sen gjorde jag det obligatoriska gynekologiska cellprovet. De ringde veckor senare och sa att alla test jag gjorde och cellprovet såg bra ut, men igår fick jag ett brev där det stod att jag har cellförändringar i livmodertappen. Först höll jag på att svimma, men sen läste jag lite och insåg att det är rätt vanligt och antagligen ingen som helst fara för mig. Men så i mitten på juni ska jag undersökas och så får vi se om jag behöver vidarebehandling. Jag känner just nu att jag skiter i allt, känner ingen mening. Jobbar för att ändra på det.