Maskrosungens blogg

Imorse var jag på det där bedömningssamtalet hos kuratorn, och jag känner sådan enorm lättnad nu! Kuratorn gav mig kontaktuppgifter till en erkänd psykoterapeut som hon känner, och hos honom gäller högkostnadskort (vilket jag uppskattar, eftersom att jag inte är en rich bitch). Hon uppmanade mig att höra av mig till honom och förhoppningsvis få honom som terapeut. Kuratorn sa att jag behöver en lång behandling eftersom att mina problem är så omfattande, KBT skulle inte hjälpa mig. Har dessutom kört KBT förut, och det hjälpte med en del grejer, men jag behöver ordentlig terapi. Så skönt att någon tar mig på allvar och förstår att det är allvar.

Den här psykoterapeuten kan ha en lång kötid, men till dess att jag får komma till honom så ska jag gå hos den här kuratorn, som jag tycker var helt okej ändå. Är såklart lite nervös över att psykoterapeuten inte kommer att tycka att jag behöver gå hos honom, men jag tror det kommer gå bra - ska tänka positivt. Och om han inte kan hjälpa mig så kommer jag nog hitta en annan. Det löser sig! Ska inte stressa och älta det här nu. 

 

Den snabbedömning kuratorn gjorde var att hon trodde att jag inte led av några större depressioner, utan snarare isåfall milda. Men att problemet jag har är stress, ångest och panikångest. Om det är komplex PTSD (vilket jag ju tror), det återstår att se. Och kanske är kuratorn inte riktigt lämpad för att sätta såna diagnoser, jag vet inte. Jag hoppas hoppas HOPPAS att jag får tid hos terapeuten snart och att han vill erbjuda mig terapi hos honom. 

Jag hade gjort en del anteckningar inför besöket idag, men de fick jag inte använda mig av - eftersom att vi skulle ha ett samtal där jag inte läser innantill från något papper. Jag hade med mig anteckningarna för att jag eventuellt skulle bli stressad och få blackout och knappt komma ihåg att nämna ens hälften. Men trots att jag inte hade stöd av min text så kom jag ihåg att nämna nästan allt. Här är mina anteckningar, i exakta ord.

"Inför besöket

- Sa upp kontakten med biologiska mamma vid 23-års ålder. Hon var sjuk, psykiskt
- Var ständigt rädd och på spänn. Fick utstå raseriutbrott utan anledning, hot, anklagelser, psykisk mobbning, utfrysning och nedtryckning, ignorerad och överröstad, beroende och anklagelser (exempelvis ”Jag skulle aldrig klara av att leva utan dig”, och sen ”Du är anledningen till att allt är åt helvete”.) Hon vände mig mot resten av världen, exempelvis farmor. Lät mig inte åka buss, världen är farlig. Hon vågade aldrig handla eller göra något utan mig, hon betedde sig ibland som ett hjälplöst barn. Var som mamma till min egen mamma. Jag försökte trösta och göra henne glad. Hon hotade med att ta sitt liv ibland. Jag onanerade mycket och varje kväll – enda sättet för mig att kunna slappna av och somna. Hon låste in sig och sov flera dagar ibland, gjorde inte mat. Kunde ena sekunden vara glad och andra sekunden brakade helvetet lös. Hon skällde ut och hotade exempelvis lärare och kassörskor, och ibland gick jag till de i efterhand och bad om ursäkt för min mamma. Ringde polis och socialtjänst ofta för att jag inte vågade gå hem efter skolan. De drogs in men jag fick aldrig hjälp av någon då mamma utanför hemmet alltid var välvårdad och dessutom arbetade som förskolelärare - och så var hon manipulativ. Hon kunde börja gråta och skrika om vi skulle exempelvis handla, bland annat för att hon inte tyckte att hon var tillräckligt fin. Jag fick utskällning när jag inte kunde mina läxor och bad om hjälp.
Såg mamma kasta tegelstenar och attackerade sin sambo med motorsåg. Sprang ut och försvarade sambon och han beordrade mig att springa in och gömma mig. Men jag stod och kollade ut genom fönstret och såg mamma.
Mamma hade många nya killar.
Mamma självdiagnostiserade sig själv. Var hypokondrisk. Sa att hon hade cancer exempelvis och kanske inte skulle leva så länge till.
- Mycket fokus och prestation kring utseende från mammas sida. Fick höra att jag var ful och inte dög. Började tidigt med att klösa i hårbotten, slutade med det i sena tonåren och började istället att klämma i ansiktet. Ibland har jag stått framför spegeln kanske 6 timmar i sträck och bara klämt allt jag sett (och inte sett). Det slutar med sår och skador i hyn, och det påverkar mitt liv. Har ställt in planer och sjukskrivit mig pga skam kring de skador jag själv orsakat. Får mycket ångest.
- Var sjukskriven för utbrändhet 1 år
- Deprimerad av och till, speciellt svårt kring våren. Väldigt trött och omotiverad, vissa dagar oförmögen att ta mig ur sängen. Isolerar mig
- Stresskänslig och lättskrämd
- Ångest och oro
- Svårt att lita på och släppa in folk. Aldrig haft en kärlekspartner
- Magproblem. Alltid haft
- Sömnsvårigheter. Har svårt att somna, upprätthålla sömnen och vaknar för tidigt. Svettas mycket under natten vid svåra perioder. Har tidigare sovit med en sax eller kniv nära för att kunna försvara mig själv mot mamma. Kunde ibland vakna på natten av att hon stod och skrek åt mig. Hallucinerar om nätterna ibland, tror mig exempelvis se någon som står på min säng, spindlar, konstiga växter.
- Drömmer en del mardrömmar och drömmar om mamma och barndomen. Mår dåligt av det
- Panikattacker. Exempelvis: Receptionisten på jobbet small med disken och visade tydligt att hon var arg. Hon var troligtvis arg på mitt team och sa med hög röst att när hon lämnade jobbet igår så var allt perfekt, men att när hon kom imorse så var det ett bombnedslag och så vidare. Jag är medveten om att jag påverkas av köksljud. Extra känslig om någon dessutom är arg eller upprörd. För varje gång mamma diskade så smällde hon hårt och skrek och var arg, och det gjorde mig rädd och otrygg. Så när receptionisten på jobbet höll på så upplevde jag ett brusande ljud, suddig syn, blev yr, skakig och svettades kopiöst. Jag kände dessutom hur jag blev arg. Kände hur jag togs tillbaka till barndomen.
- Gjorde ett PTSD-test på nätet som indikerade på att jag lider av (komplex) posttraumatisk stress.
- Har lidit av emetofobi. Övervägde vid ett tillfälle att ta mitt liv istället för att kräkas. Vet att det kommer från att jag aldrig fick vara sjuk eller uttrycka känslor eller mående inför mamma. På så sätt drog jag slutsatsen att det var livsfarligt att må lite illa. Vill tro att jag jobbat bort fobin på egen hand, men påverkas fortfarande en del om någon säger att den mår illa eller om jag ser och känner lukt av spyor.
- Tvättar händerna väldigt mycket, nästan maniskt ibland. Kan känna maktlöshet över att inte kunna sluta tvätta händer gång efter gång.
- Anses vara en social och glad person, men kan uppleva panik bland folk. Obehag inför att vara i centrum eller på tåg eller folkmängder. Kan bli utmattad av en timme på stan. Även om jag umgås med vänner en stund så måste jag få hämta mig genom egentid efteråt.
- Klaustrofobi vid vissa tillfällen, exempelvis i stuga. Svettas, gråter, tappar andan och letar hysteriskt efter lampan och efter fönster eller dörr.
- Tappar ord och koncentration ibland
- Fått utstå hot och meddelanden från mamma och hennes vänner. Ägnar mycket tanke kring hur jag ska hantera om jag möter mamma i framtiden. Känner mig otrygg i kommunaltrafik exempelvis, är alltid på helspänn.
- Frånvarande pappa under uppväxten pga kriminellt förflutet. Började få lite kontakt i tonåren. Var rädd för honom, han var aggressiv och stundvis otrevlig. Han hade många tjejer och pratade objektivt om tjejer, mycket sexsnack. Var i Grekland tillsammans och han bad mig hålla käften upprepade gånger under en dag. Har vid tillfällen sett pappa bete sig aggressivt mot andra, exempelvis en gång när han slog ner en man och så vidare."