Det känns som att kärleken är påväg att dö ut
Detta inlägg är flyttat från en annan blogg. Inlägget är skrivet 6 april, 2017.
Imorgon ska jag på dejt med en kille som jag tycker ser väldigt, väldigt bra ut - en sån kille som verkligen är min typ. Jag har aldrig haft ett förhållande, men har dejtat enormt mycket. Och en sak som drabbar mig emellanåt är att jag hatar på killar. Jag anser att alla är precis likadana - precis lika dumma i huvudet! Jag vet att jag har "daddy issues". Min pappa stack när jag var bebis och sen började vi umgås lite när jag blev tonåring, och det har varit lite ostadigt. Men idag är vi bra vänner, dock ingen riktig far och- dotterrelation. Jag har alltid haft svårt att släppa in män i mitt liv, jag kan inte lita på någon fullt ut. Och det här är något jag hoppas kunna få hjälp med hos psykologen. För jag vet ju om att det finns bra killar där ute, men när det gäller mig är alla skit - jag träffar bara douchebags. Men det är ju inte sant, för jag har ju träffat bra killar genom åren - men då har det bara inte varit rätt.
Men jag känner hopplöshet i kärleken. Det känns som att kärleken (som i monogama parrelationer) är påväg att dö ut. Idag med sociala medier och all ytlighet så känns det som att folk konstant söker efter bättre och något nytt. Gräset är grönare på andra sidan, liksom. Det känns som att folk inte kämpar för kärleken idag som de gjorde förut. Jag vet inte, men det är så jag känner. Jag tänker att det kanske är mer normalt att ha öppna förhållanden idag och leva i polygama relationer, och att det med tiden kommer bli mer och mer "rätt" och "normalt". Men jag bara spekulerar.
Hur som helst. Imorgon ska jag på dejt med en kille som är framgångsrik i det han gör - han tävlar i bilsport. Mer än så tänker jag inte berätta nu. Men imorgon efter jobbet ska vi mötas upp och äta något och sen ska vi på bio. Det blir nog säkert kanske kul! Bara det att jag inte vill gå på den här dejten längre - men biljetterna är köpta och betalda redan, så nu känns det lite sent att backa. Men saken är den att jag har panik, jag vill inte utsätta mig själv för honom. Han kanske är en jättebra kille, vad vet jag - MEN, jag stalkade runt lite på hans Instagram (dumt, jag vet) och fann att han och en tjej gillar och kommenterar varandras bilder väldigt mycket, och väldigt flirtigt. Han är ju singel, så jag kan ju inte kräva något av honom. Men jag får panik! Jag är rädd att han är ytterligare en sån som bara kommer göra det jobbigt för mig. Så jag hatar honom redan haha! Nej men jag ska försöka släppa de här tankarna och gå och träffa honom imorgon, ha kul. Jag tänker trycka ner alla förväntningar och förhoppningar och bara umgås och vara en bro. Inget romantiskt. Dock så är jag väldigt flirtig som person, så jag lär ju flirta med honom. Men ska försöka att inte låta han komma för nära inpå, ändå. Han kan bli en god vän, men inte mer än så. Sen ska man aldrig säga aldrig, det vet jag, men det känns åtminstone skönt att skriva det här. Tillfälligt försäkra mig om att jag inte kommer att bli sårad. Sen blir det som det blir.
Imorgon ska jag på dejt med en kille som jag tycker ser väldigt, väldigt bra ut - en sån kille som verkligen är min typ. Jag har aldrig haft ett förhållande, men har dejtat enormt mycket. Och en sak som drabbar mig emellanåt är att jag hatar på killar. Jag anser att alla är precis likadana - precis lika dumma i huvudet! Jag vet att jag har "daddy issues". Min pappa stack när jag var bebis och sen började vi umgås lite när jag blev tonåring, och det har varit lite ostadigt. Men idag är vi bra vänner, dock ingen riktig far och- dotterrelation. Jag har alltid haft svårt att släppa in män i mitt liv, jag kan inte lita på någon fullt ut. Och det här är något jag hoppas kunna få hjälp med hos psykologen. För jag vet ju om att det finns bra killar där ute, men när det gäller mig är alla skit - jag träffar bara douchebags. Men det är ju inte sant, för jag har ju träffat bra killar genom åren - men då har det bara inte varit rätt.
Men jag känner hopplöshet i kärleken. Det känns som att kärleken (som i monogama parrelationer) är påväg att dö ut. Idag med sociala medier och all ytlighet så känns det som att folk konstant söker efter bättre och något nytt. Gräset är grönare på andra sidan, liksom. Det känns som att folk inte kämpar för kärleken idag som de gjorde förut. Jag vet inte, men det är så jag känner. Jag tänker att det kanske är mer normalt att ha öppna förhållanden idag och leva i polygama relationer, och att det med tiden kommer bli mer och mer "rätt" och "normalt". Men jag bara spekulerar.
Hur som helst. Imorgon ska jag på dejt med en kille som är framgångsrik i det han gör - han tävlar i bilsport. Mer än så tänker jag inte berätta nu. Men imorgon efter jobbet ska vi mötas upp och äta något och sen ska vi på bio. Det blir nog säkert kanske kul! Bara det att jag inte vill gå på den här dejten längre - men biljetterna är köpta och betalda redan, så nu känns det lite sent att backa. Men saken är den att jag har panik, jag vill inte utsätta mig själv för honom. Han kanske är en jättebra kille, vad vet jag - MEN, jag stalkade runt lite på hans Instagram (dumt, jag vet) och fann att han och en tjej gillar och kommenterar varandras bilder väldigt mycket, och väldigt flirtigt. Han är ju singel, så jag kan ju inte kräva något av honom. Men jag får panik! Jag är rädd att han är ytterligare en sån som bara kommer göra det jobbigt för mig. Så jag hatar honom redan haha! Nej men jag ska försöka släppa de här tankarna och gå och träffa honom imorgon, ha kul. Jag tänker trycka ner alla förväntningar och förhoppningar och bara umgås och vara en bro. Inget romantiskt. Dock så är jag väldigt flirtig som person, så jag lär ju flirta med honom. Men ska försöka att inte låta han komma för nära inpå, ändå. Han kan bli en god vän, men inte mer än så. Sen ska man aldrig säga aldrig, det vet jag, men det känns åtminstone skönt att skriva det här. Tillfälligt försäkra mig om att jag inte kommer att bli sårad. Sen blir det som det blir.