Optimismen lever än
Detta inlägg är flyttat från en annan blogg. Inlägget är skrivet 1 april, 2017.
Gårdagen var tung, men den här dagen känns tyngre. Jag vet att det var det rätta att göra - att radera varandra från alla sociala medier, för att slippa påminnas om varandra onödigt mycket. Det tar hårt på mig att vi är så rätt, men att tajmingen är så fel. Aldrig hade jag kommit så långt med någon annan som med Joakim. Och jag önskar att jag kunde hjälpa honom att må bättre, men det kan jag inte. Jag kan bara hoppas att han klarar av det här och snart kan börja gilla sitt liv. Och medan jag hoppas på hans tillfrisknande - så ska jag jobba på mitt eget. För jag mår inte helt bra jag heller. Och vem vet, kanske kommer vi höras igen i framtiden, när vi båda mår bättre.
Trött. Jag är så fruktansvärt trött! Vårdepressionen har återkommit de senaste åren, och det är tungt. Jag har även de senaste två åren kämpat med akne. Och det senaste året har aknen blivit brutal i form av smärtsamma bölder. Jag känner mig så mätt på att lägga så mycket tid på att sminka över aknen, vill ju bara kunna gå osminkad. Men just nu är jag för osäker. Jag skäms över att ha akne! Jag har nämligen alltid haft en felfri hy, så det känns kämpigt att ha fått akne i vuxen ålder. Antagligen är det något hormonellt, och jag ska be att få remiss till en hudläkare. Jag ska även be att få komma till en psykolog igen. Har haft otur med tidigare psykologer, och hoppas att jag har bättre tur den här gången. Jag behöver träffa en psykolog som tar tag i mig, inte någon som luras av mitt sken och min kunskap. Jag är en väldigt glad och pepp person, och jag är även väldigt medveten och kunnig i ämnet. Det har ofta blivit att jag och psykologerna jag träffat fått en trevlig pratstund och att de anser att jag ju verkar må bra och har klarat av allt på egen hand. Men, det finns ju en anledning till att jag söker hjälp. Jag må ha jobbat bort emetofobin (kräkfobi) och andra problem på egen hand, men det finns mycket jobb kvar att göra.
Igår sjukskrev jag mig från jobbet, för att jag kände mig helt slut. Och idag vill jag inget hellre än att dra täcket över mitt huvud, även fast att jag vet att jag borde ta tag i att städa här hemma. Jag var för trött för att städa förra helgen, och jag vet att jag inte kan låta det gå en vecka till. Det är depressionen som gör att jag inte ens orkar ta tag i såna här vardagliga saker. Men jag vet att jag kan! Jag måste bara finna styrka och motivation någonstans ifrån. För just nu känner jag mig bara så sjukt omotiverad och trött på livet (även fast jag älskar livet). Jag ser fram emot att komma igång med träningen och jag längtar till livet ger mig en nedförsbacke så att allt börjar kännas lättare igen. Det här är bara en period.
På måndag har jag läkartid, och då ska jag försöka få remiss till en hudläkare och till en psykolog. Jag tror att det kommer kännas lättare när jag vet att hjälp är påväg. Ska också ge mig själv en klapp på axeln *klappar mig på axeln* för att jag tagit tag i att söka hjälp. Jag gillar inte att gå till läkare för att jag haft så dåliga upplevelser tidigare. Inte blivit tagen på allvar och inte fått den hjälp jag behöver och så vidare. Så nu hoppas jag att jag får den hjälp jag behöver. Optimismen lever än.