Förbereder inför bedömningssamtal hos kurator och slutshaming
Hej dagbok. Senast jag skrev var den 8 april, och det har hänt en del grejer sen dess som jag behöver få dela med mig av. Först och främst har jag bytt plattform och skriver nu dagbok här på Blogg.se. Det är här jag alltid har bloggat - och jag trivs bäst här, helt enkelt. Jag kommer börja skriva oftare nu, för att jag mår bra av det och jag har lovat mig själv att skriva ner så att jag ju kan gå tillbaka i framtiden sen och följa min utveckling och minnas saker som hänt.
Okej. Först och främst så har jag tid hos en kurator nu på torsdag, och då är tanken att jag ska berätta lite och sen utefter det så avgörs vilken typ av hjälp jag kommer få. Min kloka vän tipsade mig om att skriva ner saker inför besöket, så det gjorde jag (hade annars blivit så stressad och fått blackout och glömt att nämna ens hälften.) Men jag var inte beredd på att det skulle vara så förbaskat jävla tungt att skriva ner min historia och mina problem. Det är ju inte som att jag inte har bearbetat min barndom och pratat om allting tusen gånger om, typ. Men det blev så tydligt alltihop. Och värst av allt är väl att jag nu insett hur mycket problem jag har, och DET gör bara så fruktansvärt ont i mig. Att sitta där och se all text, alla punkter. Inse att dessa ord handlar om mig. Men det som lugnar med den insikten är att jag nu definitivt kommer att få komma till en psykolog, och förhoppningsvis få den hjälp jag behöver. Cuz man, I need help!
Förutom att jag försökt dejta och allt bara blivit pannkaka på sistone (exempelvis: träffar som inte blivit av på grund av.. vad vet jag! Skitsamma), så hände en sjukt sårande grej förra veckan. Min kusin är en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv, och hon har numera en pojkvän. Han och jag har fått en bra kontakt från dag ett och jag har verkligen sett honom som familj. Men för att göra en lång historia kort så slutshameade han mig. Han skällde ut mig och jag blev hårt slutshamead inför x-antal tågresenärer. Det var rent ut sagt elakt, personligt kränkande och sjukt sårande - och jag kommer aldrig att glömma det, och heller aldrig förlåta honom för det han sa och gjorde mot mig. Hade jag haft en pojkvän som behandlade min kusin på det där viset - då hade han fått dra! Han vet nu i efterhand att han gjorde fel, och jag hade önskat att han kallat mig för idiot eller fitta eller något allmänt som man kan be om ursäkt för och ta tillbaka. Men det han sa var så personligt och han kommer aldrig att kunna få det osagt, och nu vet jag vad han känner och tycker om mig. Våran relation kommer aldrig att bli densamma igen, och jag är någonstans glad att det hände. För jag vill inte slösa tid och kärlek på någon som ser mig som en orre och slut. Så vidrigt.
Jag är en väldigt sexuell person och jag är öppen med det, jag skäms inte. Pratar sex och skojar om det, det är sån jag är! Och jag tror att det är vanligt att när killar slutshamear en tjej så är det för att han känner sig hotad eller i underläge. Han kanske känner sig mindre manlig och försöker dra ner en. Och så kanske han tycker att det är olämpligt att en tjej pratar öppet om och vågar stå för att vara en väldigt sexuell människa. Och det här är ett stort problem, det är sexistiskt. Det hennes pojkvän gjorde mot mig var sexistiskt. Det är min slutsats av det hela, och också det här: Det är inte mig det är fel på, problemet ligger hos honom. Dock så är det problematiskt för mig att han är pojkvän till min kusin som jag älskar mer än allt. Jag har varit straight up ärlig mot henne med vad jag känner för honom nu och vilka varningsklockor som ringer. Hon var med där på tåget när han fick sitt utbrott, som tur är, så hon är på sin vakt. He better play his cards perfectly from now on, cause I'll be watching.
Annars då? Ja nu är det måndag den 1 maj och jag har haft långhelg. Och jag har helt ärligt inte gjort ett skit! Jag har varit ensam hemma och ätit och kollat serier, and that's it. Jag har inte orkat eller haft lust att göra något, alls. Och imorgon väntar jobb igen, det ska väl gå. Ser faktiskt fram emot kuratormötet på torsdag! Är nyfiken och hoppfull, och jag är redo att få hjälp. Är såklart nervös och orolig över att jag riskerar att ännu en gång ha otur med den psykolog jag ska få träffa, men jag kan bara hoppas på det bästa nu.
Nu ska jag poppa popcorn och kolla på The Mindy project!
Förutom att jag försökt dejta och allt bara blivit pannkaka på sistone (exempelvis: träffar som inte blivit av på grund av.. vad vet jag! Skitsamma), så hände en sjukt sårande grej förra veckan. Min kusin är en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv, och hon har numera en pojkvän. Han och jag har fått en bra kontakt från dag ett och jag har verkligen sett honom som familj. Men för att göra en lång historia kort så slutshameade han mig. Han skällde ut mig och jag blev hårt slutshamead inför x-antal tågresenärer. Det var rent ut sagt elakt, personligt kränkande och sjukt sårande - och jag kommer aldrig att glömma det, och heller aldrig förlåta honom för det han sa och gjorde mot mig. Hade jag haft en pojkvän som behandlade min kusin på det där viset - då hade han fått dra! Han vet nu i efterhand att han gjorde fel, och jag hade önskat att han kallat mig för idiot eller fitta eller något allmänt som man kan be om ursäkt för och ta tillbaka. Men det han sa var så personligt och han kommer aldrig att kunna få det osagt, och nu vet jag vad han känner och tycker om mig. Våran relation kommer aldrig att bli densamma igen, och jag är någonstans glad att det hände. För jag vill inte slösa tid och kärlek på någon som ser mig som en orre och slut. Så vidrigt.
Jag är en väldigt sexuell person och jag är öppen med det, jag skäms inte. Pratar sex och skojar om det, det är sån jag är! Och jag tror att det är vanligt att när killar slutshamear en tjej så är det för att han känner sig hotad eller i underläge. Han kanske känner sig mindre manlig och försöker dra ner en. Och så kanske han tycker att det är olämpligt att en tjej pratar öppet om och vågar stå för att vara en väldigt sexuell människa. Och det här är ett stort problem, det är sexistiskt. Det hennes pojkvän gjorde mot mig var sexistiskt. Det är min slutsats av det hela, och också det här: Det är inte mig det är fel på, problemet ligger hos honom. Dock så är det problematiskt för mig att han är pojkvän till min kusin som jag älskar mer än allt. Jag har varit straight up ärlig mot henne med vad jag känner för honom nu och vilka varningsklockor som ringer. Hon var med där på tåget när han fick sitt utbrott, som tur är, så hon är på sin vakt. He better play his cards perfectly from now on, cause I'll be watching.
Annars då? Ja nu är det måndag den 1 maj och jag har haft långhelg. Och jag har helt ärligt inte gjort ett skit! Jag har varit ensam hemma och ätit och kollat serier, and that's it. Jag har inte orkat eller haft lust att göra något, alls. Och imorgon väntar jobb igen, det ska väl gå. Ser faktiskt fram emot kuratormötet på torsdag! Är nyfiken och hoppfull, och jag är redo att få hjälp. Är såklart nervös och orolig över att jag riskerar att ännu en gång ha otur med den psykolog jag ska få träffa, men jag kan bara hoppas på det bästa nu.
Nu ska jag poppa popcorn och kolla på The Mindy project!